Värsta dagen i mitt liv

Ska nu försöka våga mig på att ta en resa tillbaks i mitt liv, till julafton 2006. Egentligen ska jag tillbaks lite längre, men det tar jag som det kommer.



Har alltid älskat julen och dess förberedelser. Såg även fram mot denna jul.Dylan skulle fira sin första jul och Emil sin 6:e.



Jag hade bjudit hem Emils faster och Dylans gudmor Jenny på julaftonsfrukost. Hon skulle jobba hela julen och vi skulle inte hinna ses någonting.

Vi åt en god frukost och hade ganska mysigt. Jenny klagade på att hon kände sig låg och att hon kände på sig att denna jul inte skulle bli trevlig. Det berodde inte på att hon skulle jobba sa hon, men hon hade en konstig känsla i kroppen.

Emils pappa ringde och sa att Emil hade åkt på vinterkräksjukan. Han hade haft diarre hela natten och hans assistent Christine hade inte gjort annat än bytt bajsblöjor. Emil hade knappt sovit någonting. Han frågade om jag kunde åka med hans tjej till apoteket i stan för att köpa vätskersättning. Innan vi åkte ringde jag till Emils avdelning på ALBS, LIVA och pratade med en läkare om Emils diarre. Han rekomenderade vätskersättning och att vi skulle åka in dagen efter, alltså på juldagen om det inte hade blivit bättre.
Jenny hastade iväg till jobbet och jag gick och mötte Theresa för att åka till apoteket.

Hemma igen så skulle vi förberda oss att gå till mamma och dom. Vi skulle vara där jag Chris och Dylan. Emil skulle vara hemma hos sin pappa och sen skulle han hem till mig på Juldagen.

Jag kommer ihåg att jag kände mig låg och irriterad. Min man hade en liten svacka i livet just då och vi tjafsade lite med varandra. Jag kände kanske lite oro i magen för att Emil va dålig.
Vi bestämde att jag skulle gå lite i förväg och att han skulle komma dit senare. Så jag klädde jag på mig och sonen, packade ner honom i vagnen och gick förbi ICA för att handla det sista.

Min mobil ringer och jag ser att det är Emils pappa som ringer och skyndar mig att svara.
Jag hör Theresas röst. Jag kommer inte håg exakt vad hon sa men hon sa något om att Emil va jätte dålig och att jag måste skynda mig dit. Jag hör paniken i hennes röst och har svårt att förstå vad som hänt. PJ ( Emils pappa ) tar telefonen ifrån Theresa. När jag hör hans röst så förstår jag att något riktigt allvarligt har hänt. Han och jag har varit med om många akuta situationer med Emil men han har alltid varit ganska lugn, men nu lät han panikslagen.
Kommer inte ihåg vad han sa men jag förstod att dom behövde en ambulans.
Vi bor väldigt nära varandra så jag slänger på luren och börjar springa. Samtidigt så ringer jag ambulansen. Sen ringer jag även min mamma och min man. Min mamma skulle kasta sig på cykeln och åka hem till PJ och min man svarade inte så jag sa något mkt hysteriskt på hans telefonsvarare.

Väl framme hos PJ så är det total panik. Jag skyndar mig in i Emils rum. Han ligger i sin säng. Hans blick är helt frånvarande, den är helt tom. Han va redan död. Fast det vägrade vi att förstå. Jag kommer ihåg att jag försökte göra allt vi hade lärt oss på hjärt och lungräddningskursen. Jag minns lite vagt att jag skrek och grät. - Emil du får inte lämna mig nu. Jag klarar inte det. Men någonstans i bakhuvudet förstod jag att min älskade underbara lilla prins redan hade lämnat oss. Han va kall om händer och fötter och helt slapp och livlös i kroppen.
Min mamma kom och jag tror att jag sa till henne att -han är död. Hon skriker och sjunker ihop på golvet i en hög. Vi kramar om varandra. Då kommer ambulanspersonalen och tar över. Dom ber mig att gå ut ur rummet. Emil hade ett väldigt litet rum så vi skulle inte få plats allihopa.
Sen är det dimmigt för mig men jag vet att min man dyker upp. Vi står utanför och väntar på att dom ska komma ut med Emil och åka iväg med honom. Emils storesystrar Felicia och Linnea hade dom skickat ner till deras mamma som bor precis där. Hon kommer uppspringandes och hämtar Dylan. Precis då kommer dom ut med båren. På den ligger min vackra vackra Emil. Han har en filt över halva sitt ansikte. Då förstår jag att han inte lever. Dom råder oss att inte åka med i ambulansen utan istället åka i egen bil. Theresa springer och hämtar bilen och ambulansen åker iväg med Emil. Jag kommer ihåg att jag gråter och skriker så att jag nästan kräks. Har total panik i hela kroppen och stundvis känns det som att jag ska svimma.
Min mamma har tagit cykeln hem för att hämta pappa och ta bilen in till sjukhuset.

Min lillasyster jobbar på KS och det va dit dom skull åka med Emil. Jag kommer ihåg att jag ringer henne och ber henne att gå ner till barnakuten för att möta upp Emil. Jag ville inte att han skulle behöva vara själv utan oss.

När vi kommer fram till KS så kommer det fram personal till oss. Jag förstår på deras blickar att han inte levde. Therese möter oss. Vi får gå in i ett rum. Där ligger han på en brits. Jag bryter ihop totalt och sätter mig brevid Emil och lägger mitt huvud på hans bröst som är såå stilla. Det snurrade i mitt huvud och det kändes hela tiden som om jag skulle svimma. Jag håller hans händer i mina. Dom blir lite varmare av värmen från mina händer och det känns som att jag måste värma dom. Folk står runt mig och runt Emil. Jag känner hur någon stryker mig på ryggen och håller sina händer på mina axlar.

Efter ett tag så får vi alla åka upp till ett rum högst upp i huset. Det kallas för vita rummet och dit kör dom Emil. ALLA kommer dit. Släkt och vänner. Syskon och assistenter. Där sitter vi runt Emil som ligger i en sjukhussäng.

Det känns lite rörigt i mitt huvud så jag tar en paus i skrivandet och återkommer senare.