Denna text är tillägnad min underbara, trotsiga, envisa, charmiga, sociala, ilskna, glada, busiga och otroligt vackra son Dylan Christopher Daniels
När jag blev gravid med Dylan så tyckte nog många att vi hade lite för bråttom jag och Chris. Vi hade inte levt ihop längre än ett par månader. Men det kändes så rätt och naturligt. Vi va överlyckliga både han och jag.
Jag blev medlem på ett forum som heter Familjeliv. Där kunde man registrera sin graviditet och följa den dag för dag. Det gjorde jag så klart och där stod det att min graviditet hade startat på självaste julafton 2005.
Graviditeten va en ända lååång oro med tanke på att min förra graviditet hade slutat i katastofsnitt i vecka 28+3 och inskrivna på KS ett helt år
Det kändes om en evighet tills den dagen då han skulle födas. Vi gick på täta kontroller på speciallistmödravården på KS. Allting va perfekt och helt utan komplikationer ( förutom att jag hade en sån halsbränna så man kunde nästan grilla en marshmellows i min andedräkt alla jag känner sprang och köpte aktier i LOSEC )
Vi va på VUL 2 gånger. Första gången för att jag ville se att jag verkligen va gravid. Så jag ljög ihop en historia om att jag inte visste när jag hade haft min sista mens.
Andra gången va för att jag va helt övertygade om att bebisen inte levde längre. Jag kände nämeligen fosterrörelser redan i vecka 14 men sen kände jag det inte på länge så då tjatade jag till mig att min BM skulle lyssna efter hjärtljuden med en doppler eller vad det heter. Och alla ni som känner mig vet ju att jag har ju några cm underhudsfett på magen och för er som inte känner mig så hade jag då ca 30 kgs övervikt. Och ibland kan det vara svårt, även på smalare människor, att hitta hjärtljuden så tidigt i graviditeten. Och så va ju självklart fallet för mig oxå. Hon letade och letade men hittade inget.
Och jag fick ju såklart flashbacks från när dom inte hittade härtljuden i min första grav.Då det alltså slutade med ett snitt. Visseligen va ju det i vecka 28 men jag kände samma panik känsla nu som jag gjorde då.
Så jag och min man beställde en tid för VUL. Och självklart så levde bebisen och sprattlade för fullt därinne.
Sen va det dags för det stora UL. Det va man ju oxå såå nervös inför. Jag trodde nog att dom skull hitta alla fel i världen på vår lilla bebis. Eftersom Chris bara hade upplevt komplikationsfria och normala graviditeter och förlossningar med sina 2 första barn så va han ju lugn som en filbunke och inte alls orolig.
Allt va perfekt och vi fick reda på att vi väntade en pojke. Blev tillochmed framflyttade 1 vecka. Så jag gick in på UL i vecka 19 och kom ut i vecka 20.
28 September så skulle han vara klar att komma ut våran lilla prins. Fast eftersom jag skulle få planerat snitt så skulle det väl bli i mitten på September istället.
Dylan han sparkade, hickade och levde rövare i magen på mig och trots mitt hull så både kände man det och såg det på utsidan. Jag kommer inte ihåg att jag kände mig så stor ( eller så har jag förträngt det ) Trots min övervikt så kunde jag ändå röra på mig och va nog ganska aktiv ( även mot slutet )
15 September k 11.24 föddes våran vackra Dylan. Han fick högsta apgarpoängen 10 10 10
Han skrek nästan innan dom fått ut honom ur mig. Det första man så va hans enorma händer och att han höll båda armarna rakt ut. Det såg nästan ut som han ville kramas.
Fortsättning följer en annan dag. Nu kallar sängen på mig.
Kram så länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar