fredag 30 januari 2009

Jag saknar dig så det skär i hjärtat


Sitter här själv. Tårarna rinner och jag kan inte sluta gråta. Känner mig så ensam hela tiden. Tycker att folk har dragit sig undan.. Kanske det bara är inbillning.

Jag saknar min son så det värker. Jag skulle göra vad som helst för att få krama honom. Att bara sitta i soffan med Emil brevid sig. Titta på någon fotboll eller hockeyfilm. Pussas och gosa. Bara känna hans lukt och känna hans varma kropp.

Lyssnar just nu på musik som jag förknippar med Emil. Bla " jag kommer till Nangijala" från Bröderna Lejonhjärta. Jag önskar av hela mitt hjärta att han är där. Springer på en grön äng och spelar fotboll med alla andra änglabarn. Max, Saga och alla andra barn som tyvärr har lämnat jordelivet. Jag hoppas att dom skrattar tillsammans och att dom är lyckliga. Jag hoppas oxå att han då och då kommer ner på jorden till sin mamma och pappa och alla sina syskon. Och att han håller en vakande hand över sina systrar och bröder.

Jag önskar av HELA mitt hjärta att jag kunde få ett litet tecken på att det är så han har det nu. En liten förnimmelse av att han är lycklig.

Ibland får jag panik för det känns som att jag håller på att glömma. Inte Emil men alla små detaljer runt omkring honom. Speciellt allt kring hans handikapp. När kopplade man på hans mat? Hur mycket åt han varje gång? Vilka mediciner hade han? Såna löjlig saker kan jag bli ledsen över att jag har glömt. Fast det är egentligen helt oväsentliga saker. Som inte har någon betydelse.
Känner att jag saknar allt med Emil förutom allt runtomkring honom. All utrutning som man va tvungen att ha med sig. Allt planerande av mattider och mediciner. Att aldrig glömma att gå till apoteket och hämta hans mediciner. Dom hemska kanylbytena på LIVA som han avskydde. Alla aukuta resor till sjukhuset. Alla veckor vi tillbringade på BIVA eller LIVA. Så det kanske är därför jag har slutat att minnas såna saker. För att jag ska minnas EMIL som människa och inte det andra som bara hindrade dig från att göra vissa saker som du egentligen ville göra men inte kunde.

Emil Ludwig Isenborg, föralltid älskad, förevigt saknad.

VI kommer att ses en dag. Det vet jag i hela mitt hjärta.

onsdag 28 januari 2009

Dikter som berör mig




Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång


författare: okänd





Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer


författare: Alf Hendriksson




Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans


författare : Barbro Lindgren

onsdag 21 januari 2009

Välkommen till Holland


Vill här förmedla en text som har betytt mycket för mig. Läste den för första gången när jag precis fått Emil. Den förmedlar exakt vad jag kände när jag fick Emil.

Välkommen till Holland

Skriven av Emily Pearl Kingsley


Jag blir ofta ombedd att beskriva erfarenheten av att leva och uppfostra ett barn med handikapp. I ett försök att hjälpa de människor som inte delat denna erfarenhet, att förstå det, att föreställa sig hur det känns, så är det så här…..

När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper en massa resehandböcker och gör underbara planer. Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.

Efter månader av spänd och otålig väntan, kommer så slutligen dagen D.
Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet.
Flygvärdinnan kommer och säger ”Välkommen till Holland”.
”HOLLAND!”, halvropar Du.
”Vad menar du med Holland?
Jag har beställt en resa till Italien! Jag ska vara i ITALIEN!
Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!”

Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste du stanna. En viktig sak att komma ihåg är att de har inte tagit Dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom. Nej, det är bara en annorlunda plats. Så Du måste gå ut och köpa nya resehandböcker. Och Du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du möter en helt ny grupp av människor som Du aldrig mött tidigare. Det är som sagt en annorlunda plats.

Det är en långsammare takt här än i Italien, mindre glamorös. Men efter att ha varit där ett tag och du har hämtat andan och sett Dig omkring så börjar Du lägga märke till att Holland har värdekvarnar. Holland har tulpaner och Holland har till och med Rembrandt. Men alla Du känner är upptagna med att resa till och från Italiten, och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.

Och då och då säger Du kanske till Dig själv:
” Ja, det var dit jag skulle, det var vad jag hade planerat”.
Men om Du ödslar Ditt liv med att sörja det faktum att Du inte kom till Italien, så blir Du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligt underbara med Holland.

lördag 17 januari 2009

Emils entre till våran värld


God morgon alla morgonpigga
Nu sitter man här igen. I soffan med datorn i knäet och sin morgonpigga 2-åring brevid sig. Och tittar på Toy Story för ovanlighetens skull. Om jag skulle fått betalt för varje gång jag sett den här filmen så skulle jag vara stenrik. Emil älskade den här filmen. Han kunde titta på den gång efter gång. Det lustiga är att Dylan oxå älskar den. Tänkte på det häromdagen ,att mina barn är såå otroligt lika varandra även om deras liv och uppväxt har varit så olika. Lika envisa, lika arga, lika glada, lika busiga, lika intensiva ( även om Emil satt i sin rullstol så kände man ändå hans energi.)älskar musik, älskar samma filmer. Dylan har samma otroliga livsglädje som Emil hade.

Tänkte jag skull försöka att berätta lite om Emils första år. Som vi spenderade på Karolinska sjukhuset. ( Jag skulle kunna ta jobb som guide där, kan stället utan och innan.)
Den 19 Mars 2001 fick jag ont i min mage. Jag va gravid i vecka 28+3 men hade ändå inte en tanke på att det kunde ha att göra med graviditeten. Av en slump pratade jag med min syster i telefonen precis när jag fick ont igen. Hon hade precis fött sitt andra barn. Hon sa direkt att hon trodde att det va värkar. Det lät så på mitt sätt att ha ont sa hon. Jag ringde till min barnmorska och fick gå dit på en gång.
Hon klämde och lyssnade på magen. Allt lät bra men hon sa åt mig att gå hem och vila. Om jag fortfarande hade ont efter att jag vilat så tyckte hon att jag skulle kontakta förlossningen!!
Jag gick hem och la mig för att vila. Värkarna gick över och på kvällen bestämde jag mig för att ta en promenad med våran hund bort till macken för att hyra en film. På vägen dit så började det göra ont igen. Menjag förträngde smärtan och gick vidare på min promenad. Jag va ju inte direkt sugen på att åka in till sjukhuset.
Fast väl hemma igen så hade jag inget val. Jag ringde mina föräldrar och sen packade vi in oss i bilen. Jag, PJ , mamma och pappa. I bilen in så gjorde det ganska ont. Fast jag trodde fortfarande inte att smärtan hade något med graviditeten att göra.

Vi kom fram till KS och klev in genom dörrarna till förlossningen. Om jag hade mött någon synsk person just då som berättat för mig att jag inte skulle gå ut genom dom dörrarna förrens om ett år med mitt barn så hade jag nog trott att den människan hade rymt från någon psykavdelning.
Jag blev undersökt och kopplad till CTG. Mycket riktigt, dt va värkar. Jag va öppen 2 cm och min livmodertapp va helt utplånad. Inom ca 24 timmar så skulle vi bli föräldrar trodde dom. PJ såg ut som han skulle svimma och jag trodde knappt p ådet dom sa. Mamma och pappa såg oxå rätt så chockade ut. Dom blev hemskickade och vi blev inlagda.

Jag fick kortisonsprutor och intravenös antibiotika. Dom tog prover och jag va hela tiden kopplad till en CTG apparat. Vi följde med spänning hjärtljuden som pickade på stadigt. På maskinen satt en tejpbit med namnet Emil skrivet på. Antagligen för att dom skulle hålla reda på vilka apparater som va vilka. Vi tyckte båda att Emil va ett fint namnn.
Den natten kunde jag knappt sova en blund. Tankarna snurrade i huvudet och jag blev störd av ljudet från CTGn. PJ snarkade och sov som en gris. Han låg ihopknölad på en saccosäck som säkerligen hade blivit använd av många kvinnor med värkar.
Dom kom in med jämna mellanrum. Mina värkar hade gått över och vid 3 tiden så kopplade dom bort CTGn ett tag. Då kunde jag äntligen sova några timmar.

Dagen efter fick vi en tid på UL och efter det så skulle vi bli inskrivna på avd C12. Det va en anteneonatal avdelning. För mammor med riskgraviditeter.
Allt va bra på UL. Och vi blev skjutsade till vårat rum på C12.
Vi ringde mamma och pappa som skulle packa ihop lite saker till oss som vi behövde. Dom skulle komma senare på kvällen.
Min bästa kompis Annica va inlgad på KS med sin RS-virus sjuka son Adam. Hon kom över och vi satt och pratade en stund.

Vid 19 tiden kom dom in och skulle ta ett rutin CTG. Dom letade och letade. Jag kommer så väl ihåg deras ansiktsutryck när dom inte hittade några. Man såg att dom fick kämpa för att behålla lugnet inför mig och PJ. Jag kände hur min puls slog snabbare och snabbare och det va den ända pulsen dom fick in på CTGn. Inte ett ljud från Emils hjärta. Dom larmade på en jourläkare som kom upp snabbt. Hon hade en UL apparat med sig. Och hon konstaterade som dom förfarade. -Hans hjärta slår men väldigt långsamt så vi måste snitta dig sa läkaren.

Jag kommer ihåg att det kändes som en film. Jag blev alldelles kall inombords och kände mig sååå sjukt nervös. Dels för att mitt barns hjärta knappt slog. Dels för att jag skulle opereras och dels därför att jag skulle bli mamma. Jag tror inte att jag inerst inne trodde att Emil skulle dö. Den tanken va för stor för mig. Jag kommer ihåg att jag sa - rädda mitt barn och ta hand om PJ. Dom sprang med min säng i korridoren. Bad folk som kom i korridoren att flytta sig. Och där låg jag......och PJ sprang väl bakom gissar jag. In på operationssalen. PJ blev beodrad att vänta utanför. Jag tror att jag tittade på honom det sista jag gjorde innan dom stängde dörrarna. Där stod en hel hög med grönklädda människor. Med allt i högsta beredskap. Dom måste ha gjort sig och salen klara på ett par minuter. Från att deras sökare pep tills dom stod där och väntade på mig.
- jag har ätit. jag har ätit kommer jag ihåg att säger. Hur fan kunde jag tänka på det i denna aukuta situation. Hjärnan är konstig i såna situationer men någonstans i mitt bakhuvud satt den informationen om att operera någon med mat i magen kan vara mkt farligt. Speciellt om människan spyr. - vi vet sa dom och sträckte fram en brun flaska. Den såg ut som en sån där gammal medicin flaska som man kan se på filmer. -Drick sa dom. Det här neutraliserar din magsyra. Åh fy faaan va det smakade. Tänk er att mixa ett helt sjukhus i en mixer och sen tappa upp det på gammeldags medicinflaskor. Just så smakade det.Vedervärdigt. - Go natt sa dom sen blev allt svart.

Nu ska egentligen PJ få berätta vad som hände medans jag va sövd och lyckligt ovetande. Han har berättat sin upplevelse för mig så jag får försöka att återberätta den. Han sitter där utanför på en pall. Och bara väntar på att få besked om hans barn kommer att klara sig. Han är sjukligt nervös. Vid ett bord så står det 1 st läkare och 2 st sköterskor. Dom kommer från neonatalen och dom står och väntar på att dom ska komma ut med vårat barn. Ut kommer en människa springandes med Emil i sina händer. PJ säger att han va alldelles blå, men ena sköterskan som va med har vid ett senare tillfälle berättat att han va vit som ett lakan.
Dom börjar att jobba med Emil och efter 10 minuter så får dom igång hans andning. Läkaren, Marcco vänder sig med jämna mellanrum mot PJ och försöker att förklara vad det är dom gör, men det ända PJ uppfattar va - nu intuberar vi och nu extuberar vi. När dom äntligen hade stabiliserat läget med Emil så gott det gick så bar det av i hiss upp till NEO.

Mig sydde dom ihop och sen bar det av till uppvaket. Där är mitt första minne en manlig sköterska som frågar mig om och om igen - p åen skala från 1-10 hur ont har du. 10 svarde jag så klart för det gjorde jävligt ont. Då fick jag morfin i min nål. Sen kändes som att det gick några minuter så kom han och fråga samma sak igen. Fast det där med min tidsuppfattning just då ska man inte lita på.
Kommer oxå ihåg att jag inte vågade fråga hur det hade gott medmitt barn. Kändes som jag ville ligga där i min bubbla och inte veta.
Slutligen kom PJ ner till mig. Han sa att Emil låg däruppe på NEO och levde. Åhhh vad jag blev lysklig. Jag hade blivit mamma!!!!PJ försvann upp till Emil igen. Han skulle fixa ett kort till mig.
Jag lyckades att flurta till mig en telefon och ringde runt till några. Kommer knappt ihåg vilka jag ringde eller vad jag sa men jag tror att jag chokerade folk. Det va ju knappt några som visste att jag va inlagd. Allt hade ju gått så fort.

Precis efter att dom sprungit iväg med min säng ner till OP så kommer mina föräldrar. Dom skulle komma och hälsa på med lite saker hemifrån som vi behövde. Dom kom in i vårat rum. Det va nersläkt och sängen va borta. Precis då kommer en sköterska runt hörnet. - är det ni som är Hannas föräldrar frågar hon. Min mamma har berättat att det hann flyga många otäcka tankar geonom hennes huvud när hon sa så. - Hanna ligger nere på OP och håller just nu på att snittas. Sen va det bara för dom att sätta sig ner och vänta. Tillslut kom PJ gående. Han va helt stirrig har mamma berättat. Fnissade och vankade av o an. Han berättar så gott han kunde om lilla Emil. Han väntade på att få en bild på honom men eftersom dom fortfarande höll på att jobba med Emil så kunde han inte få det. Han gick emellan mina föräldrar och Emil. Jag tror att mina föräldrar tillslut åkte hem och skulle komma tillbaks dagen därpå. Dom fick ändå inte träffa varken mig eller Emil på ett tag.

När jag va tillräckligt vaken så rullade dom upp min säng till NEO. Där fick jag se min vackra vackra son för första gången. Han va så liten och hade så mycket slangar och grejer på sig. Jag kommer ihåg att han hade guldfärgat hår och va alldelles luden på kroppen.

Skriver vidare en annan dag. Då ska jag berätta om Emils tid på NEO och sen vidare till LIVA.

Jag tror att allt har en mening


Jag tror verkligen att allt har en mening. Sen betyder inte det att allt som händer leder till något positivt. Men jag tror ändå att alla människor ¨på jorden har ett syfte med sin existens. Låter kanske djupt och anningens flummigt men jag tror verkligen att det är så. Alla möten och allt som händer en för en vidare genom livet. Sen finns det saker som händer en som känns som helt meningslösa när dom händer. Som när Emil dog tex. När hela ens värld kastas om och är total i kaos. Då känndes livet och allt annat helt meningslöst.men sen efter en tid så upptäcker man att det fortfarande finns en mening med livet. Tiden läker alla sår, eller gör så att man står ut med sina sår som man har i hjärtat. Man hittar andra vägar och lär sig leva sitt liv på ett annat vis. Man lär sig leva med saknaden.
Min mening med livet efter Emils död va Dylan. Han va 4 månader när Emil dog. Och han gjorde att jag orkade leva vidare och att jag orkade hålla huvudet ovanför vattenytan. Även om första året va en rent helvete stundvis. När jag blev gravid med Dylan så hade jag och Chris bara levt ihop i 2 månader. Det gick väldigt fort och det va kanske inte alltid en dans på rosor.
Många tyckte och tänkte nog att det va i snabbaste laget, men jag tackar min gud för att jag är den jag är och det är att jag är väldigt spontan och kanske inte alltid tänker igenom allt innan jag handlar. Det har ofta slagit tillbaks på mig och gjort att jag hamnat i knipa eller fått det jobbigt. Men inte i detta fall.
Jag tror alltså att Dylan kom till oss så fort för att hjälpa mig att klara av förlusten av Emil. Och jag tror att Emils existens på jorden va att hjälpa mig att utvecklas och att göra mig till den jag är idag.
Emil har lärt mig så otroligt mycket. Han gav mig en helt annan syn på livet. Och det gjorde han med dom flesta människor han mötte under sitt liv. Han lämnade verkligen ingen oberörd och dom som han mött i sitt liv har honom föralltid i sitt hjärta. Emils liv va inte så långt som det kanske borde varit, men han har verkligen inte lämnat jordelivet obemärkt.
Och som en underbar och mycket klok människa skrev i ett brev efter Emils död
"Räkna inte hans liv i antal dagar utan i dess innehåll" Och hans liv va verkligen fullt av innehåll.

Våran kämpe Våran hjälte Emil Ludwig Isenborg

fredag 16 januari 2009

Brevet från Felicia


Felica är Emils underbara storasyster. Hon älskade Emil och han älskade henne så otroligt mycket. Hon läste för honom. Dansade med honom. Sjöng för honom.
Hon skrev ett brev till Emil på 1-årsdagen av hans död.


Brevet från Felicia

Jag kan inte fatta. Det va 1 år sedan du låg där i din säng
Du var så sjuk. Du såg nästan död ut.
Jag läste Alladin för dig, men du skrattade inte åt mig när jag läste
Du bara låg där.
Jag gick upp p åmitt rum för att göra iordning mig för gästerna.
Jag gick ner men min låtsasbror sa att jag skulle gå upp igen för det hade hänt något med dig.
Jag kände en klump i magen
Min syster kom och vi gick upp
Pappa ringde din mamma och ambulansen och sa att det hade hänt dig något
Hon sprang där med din lillebror i vagnen
Hon skrek ord som jag har kvar i mitt huvud
-Emil lämna mig inte snälla inte nu Jag behöver dig
Jag började gråta
Jag hörde din suck som om du va tvungen att lämna världen
Men du ville inte
Du vill samtidigt stanna här hos oss
Jag sprang ner Jag tog din lillebror och sprang till min mamma
Jag sprang. Allt snurrade i mitt huvud
Alla bilder, alla röster, alla ord
Ambulansen kom
Jag satt hemma hos mamma. Väntade och väntade
Pappa hade ringt flera gånger. Vi satte oss vid bordet och min låtsaspappa sa
- jo er pappa ringde och sa att Emil inte klarade sig
Att du hade somnat in.
När jag hörde dom orden, dom orden jag aldrig trott att jag skulle höra så grät jag. Jag grät och grät ända tills vi kom till sjukhuset
Vi kom in till rummet där du låg. Du så precis ut som du gjorde när du sov
Men dina ögon hade en svart ring runt irisen och var vit Så vit och kall
Jag kommer aldrig att kunna glömma dom bilderna. Dom finns kvar i mig livet ut

Alla säger att dom fattar hur det känns men det är fan ingen som fattar att mitt liv kommer aldrig bli som vanligt. Aldrig!!

Jag saknar dina blöta pussar. Jag saknar att se in i dina blåa ögon.
Jag saknar att ta hand om dig även om det va svårt eftersom du hade en Cp-skada
Om jag skulle få önska en sak i hela världen så skulle min önskan bli att få dig tillbaka!!!!

Bästa lillebror. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Alltid
Vi ses.......

Brevet från Linnea


Detta brev skrev Emils älskade och underbara syster Linnea på 1-årsdagen av Emils död. Hon va då 10 år gammal. Emil avgudade sina systrar och dom avgudade honom.
Deras kärlek va äkta och förevigt

Jag ska alltid älska dig

Du är det finaste som finns
Du är det finaste i världen
Du försvinner aldrig ur mitt liv
Du har lärt mig att skratta och le
Du har lärt mig skratta och le

Du luser upp vägen där jag går
och jag kan se dina vita vingar som
flyger förbi
Du har lärt mig skratta och le
Du har lärt mig skratta och le

Jag gråter för att du inte finns
Jag ler för att du har funnits
Jag glömmer dig aldrig
och jag slutar aldrig älska dig
Du är så speciell
Du är så speciell
Ingen var som duIngen är som du
Du har lärt mig skratta och le
Du har lärt mig skratta och le

Jag ska ALLTID älska
Jag ska ALDRIG glömma

onsdag 14 januari 2009

Mitt hjärta här på jorden


Denna text är tillägnad min underbara, trotsiga, envisa, charmiga, sociala, ilskna, glada, busiga och otroligt vackra son Dylan Christopher Daniels

När jag blev gravid med Dylan så tyckte nog många att vi hade lite för bråttom jag och Chris. Vi hade inte levt ihop längre än ett par månader. Men det kändes så rätt och naturligt. Vi va överlyckliga både han och jag.
Jag blev medlem på ett forum som heter Familjeliv. Där kunde man registrera sin graviditet och följa den dag för dag. Det gjorde jag så klart och där stod det att min graviditet hade startat på självaste julafton 2005.

Graviditeten va en ända lååång oro med tanke på att min förra graviditet hade slutat i katastofsnitt i vecka 28+3 och inskrivna på KS ett helt år

Det kändes om en evighet tills den dagen då han skulle födas. Vi gick på täta kontroller på speciallistmödravården på KS. Allting va perfekt och helt utan komplikationer ( förutom att jag hade en sån halsbränna så man kunde nästan grilla en marshmellows i min andedräkt alla jag känner sprang och köpte aktier i LOSEC )

Vi va på VUL 2 gånger. Första gången för att jag ville se att jag verkligen va gravid. Så jag ljög ihop en historia om att jag inte visste när jag hade haft min sista mens.
Andra gången va för att jag va helt övertygade om att bebisen inte levde längre. Jag kände nämeligen fosterrörelser redan i vecka 14 men sen kände jag det inte på länge så då tjatade jag till mig att min BM skulle lyssna efter hjärtljuden med en doppler eller vad det heter. Och alla ni som känner mig vet ju att jag har ju några cm underhudsfett på magen och för er som inte känner mig så hade jag då ca 30 kgs övervikt. Och ibland kan det vara svårt, även på smalare människor, att hitta hjärtljuden så tidigt i graviditeten. Och så va ju självklart fallet för mig oxå. Hon letade och letade men hittade inget.
Och jag fick ju såklart flashbacks från när dom inte hittade härtljuden i min första grav.Då det alltså slutade med ett snitt. Visseligen va ju det i vecka 28 men jag kände samma panik känsla nu som jag gjorde då.
Så jag och min man beställde en tid för VUL. Och självklart så levde bebisen och sprattlade för fullt därinne.
Sen va det dags för det stora UL. Det va man ju oxå såå nervös inför. Jag trodde nog att dom skull hitta alla fel i världen på vår lilla bebis. Eftersom Chris bara hade upplevt komplikationsfria och normala graviditeter och förlossningar med sina 2 första barn så va han ju lugn som en filbunke och inte alls orolig.

Allt va perfekt och vi fick reda på att vi väntade en pojke. Blev tillochmed framflyttade 1 vecka. Så jag gick in på UL i vecka 19 och kom ut i vecka 20.

28 September så skulle han vara klar att komma ut våran lilla prins. Fast eftersom jag skulle få planerat snitt så skulle det väl bli i mitten på September istället.

Dylan han sparkade, hickade och levde rövare i magen på mig och trots mitt hull så både kände man det och såg det på utsidan. Jag kommer inte ihåg att jag kände mig så stor ( eller så har jag förträngt det ) Trots min övervikt så kunde jag ändå röra på mig och va nog ganska aktiv ( även mot slutet )

15 September k 11.24 föddes våran vackra Dylan. Han fick högsta apgarpoängen 10 10 10
Han skrek nästan innan dom fått ut honom ur mig. Det första man så va hans enorma händer och att han höll båda armarna rakt ut. Det såg nästan ut som han ville kramas.

Fortsättning följer en annan dag. Nu kallar sängen på mig.

Kram så länge

tisdag 13 januari 2009

Ett brev från Emils pappa PJ



Emil

Jag är så glad att vi fick ha dig här den stund som du va här hos oss.

Den kärlek och värme du spred omkring dig var nog det största jag set.

Hos dig fanns inget hat bara kärlek,du spred den med all din kraft.


Du har nog inte passerat någon obemärkt sånt litet yrväder du var,en riktig liten busunge.

Att det kunde finnas så mycket i ett så litet hjärta.

Fantastisk!!!!!ett ord som beskriver dig bra.


Jag minns hur vi brukade sitta och bara titta på varandra,djupt i ögonen och le emot varandra.

Den kärleken är obetalbar,dina kramar dina pussar.


Din sista kväll här hos oss när jag fråga dig om vi skulle gifta oss titta du på mig låg och gav mig en hård kram och en blöt puss.


Fast jag vet du är på en plats utan dina dumma ben,en plats där du kan spela fotboll och rugby.

Du springer väll runt där med dina vänner och skrattar och busar.

Äter en massa god mat och dryck.

Men man för inte dricka Cola hela tiden,då får man hål i tänderna ju.


Fast allt känns så himmla orättvist att du skulle tas ifrån oss så tidigt.

Så är du ju fri , ingen fånge någe mera.

Du va nog en fånge i din egen lilla kropp.

Du ville ju så mycket mer än du kunde.


Du är fri nu……!!!!


Vi ses i körsbärsdalen,då ska vi busa igen du och jag.


TACK FÖR ALLT!!

Lilla blåöga.

Från pappa PJ

Vi Älskar Dig För Evigt
.

Fina dikter och texter


När Emil dog så fick jag så otroligt mycket fina dixter och texter av mina vänner. Vill dela med mig lite av dom


Denna text fick jag av min vän Ida:

" i himlen kan Emil springa och leka tror jag. Och äta allt han vill, andas luft utan slang och prata med sina nya kompisar. Det är så vi får tänka trots att vi här nere saknar honom så"

En fin text från Emils bästa vän och personliga assistent Chike



Thanks for the chance you gave me, the chance to know Emil.
He was and still are my Guardian Angel
He blessed and still blessing me
I owe him so much and will forever
be indebted to him
That boy meant and still means so much to me


/ Chike


Det här är Emil och hans älskade systrar Felicia och Linnea



Felicia som är 12 år berättade att hon natten efter att Emil dog drömde att han kom till henne som en ängel, han sa att han älskade henne o att han var lycklig. Och att han älskade alla andra, sen försvann han. Hon sa att han hade en vacker röst.

Denna fina dikt fick jag på ett vykort av min vän Eva-Lotta

Vid himelns grind
Där blåser en vind
Från närmaste stjärna
Så sval mot din kind

Vid himelens port
står tofflor på rad
när barfota änglar går molnpromenad

I himelens sal
är väggarna blå
Där leker vår herre
tittut med de små







Bortom överlevnad


Du kan gråta varje dag över att han är borta.
Eller du kan le för att han har levt.

Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaks.
Eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.

Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom
Eller det kan vara fullt av den kärlek du kände
Glädjen över att du har känt honom.

Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen
Eller du kan vara lycklig imorgon för att han var en del av ditt liv igår.

Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta.
Eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare

Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet.
Eller du kan göra det han ville - Le, öppna dina ögon, älska och gå vidare.

Det finns en plats

Det finns en plats, strax till höger om den tredje stjärnan från månen räknat,
där luften är fylld med fladdret av flortunna fjärilsvingar.
Där leker de små änglabarnen tafatt bland molntussarna.
Barfotabarn med brunbrända ben, glittrande ögon, lortiga tår,
skrapade knän och håret på ända.
På en sten vid stranden sitter en liten flicka och plaskar
med tårna i vattnet.
Hon vinkar glatt och säger "Jag möter er här sen!", tar ett skutt
ner från stenen och ansluter de andra änglabarnen

Min ängel




En ängel flög förbi mot himmelen så fri
Men han lämnade sitt leende på vår jord
Som en sol som värmer oss, som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betraka livets skeende med en tro
Kärleken är



Älskar dig för evigt mammas vackra prins

måndag 12 januari 2009

To where you are

Den här låten har betytt mycket för mig under mitt sorgearbete. Har ibland haft svårt att få fram gråten inom mig och då har jag lyssnat på den. Vi hade den på Emils urnsättning oxå.Den säger ALLT som jag känner. Jag vill bara ha en liten glimt av hur han har det och var han är nu. Saknar honom så otrolig mycket.

"To Where You Are"

Who can say for certain
Maybe you're still here
I feel you all around me
Your memory, so clear

Deep in the stillness
I can hear you speak
You're still an inspiration
Can it be (?)
That you are mine
Forever love
And you are watching over me from up above

Fly me up to where you are
Beyond the distant star
I wish upon tonight
To see you smile
If only for awhile to know you're there
A breath away not far
To where you are

Are you gently sleeping
Here inside my dream
And isn't faith believing
All power can't be seen

As my heart holds you
Just one beat away
I cherish all you gave me everyday
'Cause you are my
Forever love
Watching me from up above

And I believe
That angels breathe
And that love will live on and never leave

Fly me up
To where you are
Beyond the distant star
I wish upon tonight
To see you smile
If only for awhile
To know you're there
A breath away not far
To where you are

I know you're there
A breath away not far
To where you are

Den sanna drömmen



Min hemska sanna dröm


Det va ca 4 dagar innan julafton. Jag vaknade och storgrät mitt i natten. Jag väckte min man för att berätta om min hemska hemska dröm

" Jag och min mamma va på någon tillställning. Hon satt på toaletten och kissade och jag satt på golvet nedanför. Jag grät och va så ledsen och sa till mamma - nu är det 18 år sedan Emil dog, han skulle ha fyllt 23 år i år. Jag skulle göra vad som helst för att få krama honom igen"

Sen vaknade jag och grät och kände en stor panik. Jag berättade den för alla för jag hade hört att om man berättar drömmar så händer inte det man drömde om.
Det visade sig INTE vara sant

Värsta dagen i mitt liv


Ska nu försöka våga mig på att ta en resa tillbaks i mitt liv, till julafton 2006. Egentligen ska jag tillbaks lite längre, men det tar jag som det kommer.



Har alltid älskat julen och dess förberedelser. Såg även fram mot denna jul.Dylan skulle fira sin första jul och Emil sin 6:e.



Jag hade bjudit hem Emils faster och Dylans gudmor Jenny på julaftonsfrukost. Hon skulle jobba hela julen och vi skulle inte hinna ses någonting.

Vi åt en god frukost och hade ganska mysigt. Jenny klagade på att hon kände sig låg och att hon kände på sig att denna jul inte skulle bli trevlig. Det berodde inte på att hon skulle jobba sa hon, men hon hade en konstig känsla i kroppen.

Emils pappa ringde och sa att Emil hade åkt på vinterkräksjukan. Han hade haft diarre hela natten och hans assistent Christine hade inte gjort annat än bytt bajsblöjor. Emil hade knappt sovit någonting. Han frågade om jag kunde åka med hans tjej till apoteket i stan för att köpa vätskersättning. Innan vi åkte ringde jag till Emils avdelning på ALBS, LIVA och pratade med en läkare om Emils diarre. Han rekomenderade vätskersättning och att vi skulle åka in dagen efter, alltså på juldagen om det inte hade blivit bättre.
Jenny hastade iväg till jobbet och jag gick och mötte Theresa för att åka till apoteket.

Hemma igen så skulle vi förberda oss att gå till mamma och dom. Vi skulle vara där jag Chris och Dylan. Emil skulle vara hemma hos sin pappa och sen skulle han hem till mig på Juldagen.

Jag kommer ihåg att jag kände mig låg och irriterad. Min man hade en liten svacka i livet just då och vi tjafsade lite med varandra. Jag kände kanske lite oro i magen för att Emil va dålig.
Vi bestämde att jag skulle gå lite i förväg och att han skulle komma dit senare. Så jag klädde jag på mig och sonen, packade ner honom i vagnen och gick förbi ICA för att handla det sista.

Min mobil ringer och jag ser att det är Emils pappa som ringer och skyndar mig att svara.
Jag hör Theresas röst. Jag kommer inte håg exakt vad hon sa men hon sa något om att Emil va jätte dålig och att jag måste skynda mig dit. Jag hör paniken i hennes röst och har svårt att förstå vad som hänt. PJ ( Emils pappa ) tar telefonen ifrån Theresa. När jag hör hans röst så förstår jag att något riktigt allvarligt har hänt. Han och jag har varit med om många akuta situationer med Emil men han har alltid varit ganska lugn, men nu lät han panikslagen.
Kommer inte ihåg vad han sa men jag förstod att dom behövde en ambulans.
Vi bor väldigt nära varandra så jag slänger på luren och börjar springa. Samtidigt så ringer jag ambulansen. Sen ringer jag även min mamma och min man. Min mamma skulle kasta sig på cykeln och åka hem till PJ och min man svarade inte så jag sa något mkt hysteriskt på hans telefonsvarare.

Väl framme hos PJ så är det total panik. Jag skyndar mig in i Emils rum. Han ligger i sin säng. Hans blick är helt frånvarande, den är helt tom. Han va redan död. Fast det vägrade vi att förstå. Jag kommer ihåg att jag försökte göra allt vi hade lärt oss på hjärt och lungräddningskursen. Jag minns lite vagt att jag skrek och grät. - Emil du får inte lämna mig nu. Jag klarar inte det. Men någonstans i bakhuvudet förstod jag att min älskade underbara lilla prins redan hade lämnat oss. Han va kall om händer och fötter och helt slapp och livlös i kroppen.
Min mamma kom och jag tror att jag sa till henne att -han är död. Hon skriker och sjunker ihop på golvet i en hög. Vi kramar om varandra. Då kommer ambulanspersonalen och tar över. Dom ber mig att gå ut ur rummet. Emil hade ett väldigt litet rum så vi skulle inte få plats allihopa.
Sen är det dimmigt för mig men jag vet att min man dyker upp. Vi står utanför och väntar på att dom ska komma ut med Emil och åka iväg med honom. Emils storesystrar Felicia och Linnea hade dom skickat ner till deras mamma som bor precis där. Hon kommer uppspringandes och hämtar Dylan. Precis då kommer dom ut med båren. På den ligger min vackra vackra Emil. Han har en filt över halva sitt ansikte. Då förstår jag att han inte lever. Dom råder oss att inte åka med i ambulansen utan istället åka i egen bil. Theresa springer och hämtar bilen och ambulansen åker iväg med Emil. Jag kommer ihåg att jag gråter och skriker så att jag nästan kräks. Har total panik i hela kroppen och stundvis känns det som att jag ska svimma.
Min mamma har tagit cykeln hem för att hämta pappa och ta bilen in till sjukhuset.

Min lillasyster jobbar på KS och det va dit dom skull åka med Emil. Jag kommer ihåg att jag ringer henne och ber henne att gå ner till barnakuten för att möta upp Emil. Jag ville inte att han skulle behöva vara själv utan oss.

När vi kommer fram till KS så kommer det fram personal till oss. Jag förstår på deras blickar att han inte levde. Therese möter oss. Vi får gå in i ett rum. Där ligger han på en brits. Jag bryter ihop totalt och sätter mig brevid Emil och lägger mitt huvud på hans bröst som är såå stilla. Det snurrade i mitt huvud och det kändes hela tiden som om jag skulle svimma. Jag håller hans händer i mina. Dom blir lite varmare av värmen från mina händer och det känns som att jag måste värma dom. Folk står runt mig och runt Emil. Jag känner hur någon stryker mig på ryggen och håller sina händer på mina axlar.

Efter ett tag så får vi alla åka upp till ett rum högst upp i huset. Det kallas för vita rummet och dit kör dom Emil. ALLA kommer dit. Släkt och vänner. Syskon och assistenter. Där sitter vi runt Emil som ligger i en sjukhussäng.

Det känns lite rörigt i mitt huvud så jag tar en paus i skrivandet och återkommer senare.

Premiärinlägget


Jaha då har även jag hittat hit. Ska bli spännande och se om jag klarar av att fylla sidorna med en massa intressant om mitt liv. Mest för egen del, kan ju vara bra att skriva av sig lite har jag hört.

Mitt liv består av min man Chris, mina 2 älskade barn. Dylan på jorden och Emil i himlen.

Samt mina bonusbarn Ben 14 år och Noel 12 år. Samt en tovig katt vid namn Gibson som man inte ser såå mycket av eftertsom han föredrar att vara ute.
Har en stooor härlig, bullrig, högljudd och glad ( för det mesta ) familj bestående av 1 st mamma och 1 st pappa 2 st systrar och deras pojkvänner ( får dom ju kallas tills dom får arslet ur vagnen och fria till mina systrar och sluta leva i synd ;-) ) .Sen är jag stolt moster till Sebastian 9 år och Marcus snart 8 år och Tuva ( Luva lill-troll ) snart 6 månader.

Livet just nu är ganska okej. Dagarna går och jag har precis fattat att jag verkligen lever som en Svensson och trivs med det. Jag är ju en människa som älskar och måste ha rutiner. Då funkar min hjärna som bäst och jag blir mindre stressad. Hatar och komma hem från jobbat och inte ha en aning om vad vi ska äta tex. Lagar ofta mat dagen innan till dagen efter ( vad det nu gör för skillnad, lurar nog mig själv lite. Står ju ändå i köket för att laga mat till dagen efter. Va knäpp man är ibland )

Trivs för första gången i mitt liv på mitt jobb. Har inga problem att kliva upp i ottan och cykla till jobbet. Känner mig för det mesta väldig nöjd och tillfresställd med vad jag utfört under dagen när jag går hem därifrån. Har ett nästintill perfekt schema och härliga arbetskompisar som jag ( för det mesta ) går i hop med. Klart att vi ryker ihop ibland, blir väl så när vi är många starka kvinnor som arbetar ihop. Är det något man kan gnälla på så är det väl lönen, men men man kan ju inte få allt här i livet. Och alla som jobbar inom vården har ju för det mesta för låg lön för det arbete man utför ( vi är väl änglar utan vingar som skuttar runt och nästan arbetar iddiellt )
Ja ja jag trivs i alla fall.

Lite mer om mig. Jag är den eviga bantare som pendlar som en jojo upp och ner i vikt. Under 2008 har jag från att ha vägt 128 kg bantat ner mig till 92,4 kg för att sen äta upp mig till 3 siffrigt igen. Har ännu inte vågat ställa mig på vågen men jag har levt i mina mjukisbyxor dom senaste månaderna för att dom andra byxorna har jag vuxit ur. Jag har nämeligen en förmoga att göra mig av med ALLA stora kläden när jag växer ur dom eller minska ur dom kanske man ska säga istället. Jag säger ALLTID till mig själv att jag ALDRIG mer ska väga över 100 kg. " upp som en sol ner som en pannkaka " är mitt motto. Är den exemplariska viktväktaren när jag bantar. Sköter mig till punkt och pricka. Rasar ner i vikt och motionerar som värsta atleten. Skuttar runt 6 km spåret minst 5 dagar i veckan i ur och skur. Jag trivs bättre och bättre med mig själv. Tycker att det är roligt att gå ut och handla kläder. Älskar att slippa gå på Big is Beutiful och XLlent och shoppa. Älskar att slippa känna mig som en gravid elefant och låta som en stånkande ko varenda gång man ska resa sig upp ( och det gör man några gånger om dagen när man har en sjövild 2 åring och jobbar inom vården )



Sen händer något i min hjärna. Jag får hjärnsläpp eller kanske lider jag av scitzofreni som har legat latent dom månader jag har varit såå " duktig "

JAG BÖRJAR ATT ÄTA IGEN!!!!
Känns som jag har bulemi vissa dagar, det är bara det att jag HATAR att spy så den biten hoppar jag över och då går jag självklart upp i vikt.
Så nu sitter man här och ser ut och känner mig som en gravid elefant ( som har passerat BF för länge sen ) och låter som en stånkande ko när jag ska resa mig upp. Men nu är det ju ett nytt år och jag har lovat mig själv att börja om efter nyår, men det ser mer ut som att jag får sikta in mig på det kinesiska nyåret istället. För min inspiration och motivation lyser med sin frånvaro. Mina Reebook Walking skor står blänkande nya och oanvända på hyllan och bara väntar på att få skutta runt 6 km spåret. Fast dom får nog vänta ett tag till för nu ska jag gå ut i köket, koka mig en kopp kaffe och hugga in på en härligt god " Leilas cornflakes crisp " och njuta ( med lite dåligt samvete )

På återhörande en annan dag.