Jag saknar dig så det skär i hjärtat

Sitter här själv. Tårarna rinner och jag kan inte sluta gråta. Känner mig så ensam hela tiden. Tycker att folk har dragit sig undan.. Kanske det bara är inbillning.

Jag saknar min son så det värker. Jag skulle göra vad som helst för att få krama honom. Att bara sitta i soffan med Emil brevid sig. Titta på någon fotboll eller hockeyfilm. Pussas och gosa. Bara känna hans lukt och känna hans varma kropp.

Lyssnar just nu på musik som jag förknippar med Emil. Bla " jag kommer till Nangijala" från Bröderna Lejonhjärta. Jag önskar av hela mitt hjärta att han är där. Springer på en grön äng och spelar fotboll med alla andra änglabarn. Max, Saga och alla andra barn som tyvärr har lämnat jordelivet. Jag hoppas att dom skrattar tillsammans och att dom är lyckliga. Jag hoppas oxå att han då och då kommer ner på jorden till sin mamma och pappa och alla sina syskon. Och att han håller en vakande hand över sina systrar och bröder.

Jag önskar av HELA mitt hjärta att jag kunde få ett litet tecken på att det är så han har det nu. En liten förnimmelse av att han är lycklig.

Ibland får jag panik för det känns som att jag håller på att glömma. Inte Emil men alla små detaljer runt omkring honom. Speciellt allt kring hans handikapp. När kopplade man på hans mat? Hur mycket åt han varje gång? Vilka mediciner hade han? Såna löjlig saker kan jag bli ledsen över att jag har glömt. Fast det är egentligen helt oväsentliga saker. Som inte har någon betydelse.
Känner att jag saknar allt med Emil förutom allt runtomkring honom. All utrutning som man va tvungen att ha med sig. Allt planerande av mattider och mediciner. Att aldrig glömma att gå till apoteket och hämta hans mediciner. Dom hemska kanylbytena på LIVA som han avskydde. Alla aukuta resor till sjukhuset. Alla veckor vi tillbringade på BIVA eller LIVA. Så det kanske är därför jag har slutat att minnas såna saker. För att jag ska minnas EMIL som människa och inte det andra som bara hindrade dig från att göra vissa saker som du egentligen ville göra men inte kunde.

Emil Ludwig Isenborg, föralltid älskad, förevigt saknad.

VI kommer att ses en dag. Det vet jag i hela mitt hjärta.