lördag 17 januari 2009

Emils entre till våran värld


God morgon alla morgonpigga
Nu sitter man här igen. I soffan med datorn i knäet och sin morgonpigga 2-åring brevid sig. Och tittar på Toy Story för ovanlighetens skull. Om jag skulle fått betalt för varje gång jag sett den här filmen så skulle jag vara stenrik. Emil älskade den här filmen. Han kunde titta på den gång efter gång. Det lustiga är att Dylan oxå älskar den. Tänkte på det häromdagen ,att mina barn är såå otroligt lika varandra även om deras liv och uppväxt har varit så olika. Lika envisa, lika arga, lika glada, lika busiga, lika intensiva ( även om Emil satt i sin rullstol så kände man ändå hans energi.)älskar musik, älskar samma filmer. Dylan har samma otroliga livsglädje som Emil hade.

Tänkte jag skull försöka att berätta lite om Emils första år. Som vi spenderade på Karolinska sjukhuset. ( Jag skulle kunna ta jobb som guide där, kan stället utan och innan.)
Den 19 Mars 2001 fick jag ont i min mage. Jag va gravid i vecka 28+3 men hade ändå inte en tanke på att det kunde ha att göra med graviditeten. Av en slump pratade jag med min syster i telefonen precis när jag fick ont igen. Hon hade precis fött sitt andra barn. Hon sa direkt att hon trodde att det va värkar. Det lät så på mitt sätt att ha ont sa hon. Jag ringde till min barnmorska och fick gå dit på en gång.
Hon klämde och lyssnade på magen. Allt lät bra men hon sa åt mig att gå hem och vila. Om jag fortfarande hade ont efter att jag vilat så tyckte hon att jag skulle kontakta förlossningen!!
Jag gick hem och la mig för att vila. Värkarna gick över och på kvällen bestämde jag mig för att ta en promenad med våran hund bort till macken för att hyra en film. På vägen dit så började det göra ont igen. Menjag förträngde smärtan och gick vidare på min promenad. Jag va ju inte direkt sugen på att åka in till sjukhuset.
Fast väl hemma igen så hade jag inget val. Jag ringde mina föräldrar och sen packade vi in oss i bilen. Jag, PJ , mamma och pappa. I bilen in så gjorde det ganska ont. Fast jag trodde fortfarande inte att smärtan hade något med graviditeten att göra.

Vi kom fram till KS och klev in genom dörrarna till förlossningen. Om jag hade mött någon synsk person just då som berättat för mig att jag inte skulle gå ut genom dom dörrarna förrens om ett år med mitt barn så hade jag nog trott att den människan hade rymt från någon psykavdelning.
Jag blev undersökt och kopplad till CTG. Mycket riktigt, dt va värkar. Jag va öppen 2 cm och min livmodertapp va helt utplånad. Inom ca 24 timmar så skulle vi bli föräldrar trodde dom. PJ såg ut som han skulle svimma och jag trodde knappt p ådet dom sa. Mamma och pappa såg oxå rätt så chockade ut. Dom blev hemskickade och vi blev inlagda.

Jag fick kortisonsprutor och intravenös antibiotika. Dom tog prover och jag va hela tiden kopplad till en CTG apparat. Vi följde med spänning hjärtljuden som pickade på stadigt. På maskinen satt en tejpbit med namnet Emil skrivet på. Antagligen för att dom skulle hålla reda på vilka apparater som va vilka. Vi tyckte båda att Emil va ett fint namnn.
Den natten kunde jag knappt sova en blund. Tankarna snurrade i huvudet och jag blev störd av ljudet från CTGn. PJ snarkade och sov som en gris. Han låg ihopknölad på en saccosäck som säkerligen hade blivit använd av många kvinnor med värkar.
Dom kom in med jämna mellanrum. Mina värkar hade gått över och vid 3 tiden så kopplade dom bort CTGn ett tag. Då kunde jag äntligen sova några timmar.

Dagen efter fick vi en tid på UL och efter det så skulle vi bli inskrivna på avd C12. Det va en anteneonatal avdelning. För mammor med riskgraviditeter.
Allt va bra på UL. Och vi blev skjutsade till vårat rum på C12.
Vi ringde mamma och pappa som skulle packa ihop lite saker till oss som vi behövde. Dom skulle komma senare på kvällen.
Min bästa kompis Annica va inlgad på KS med sin RS-virus sjuka son Adam. Hon kom över och vi satt och pratade en stund.

Vid 19 tiden kom dom in och skulle ta ett rutin CTG. Dom letade och letade. Jag kommer så väl ihåg deras ansiktsutryck när dom inte hittade några. Man såg att dom fick kämpa för att behålla lugnet inför mig och PJ. Jag kände hur min puls slog snabbare och snabbare och det va den ända pulsen dom fick in på CTGn. Inte ett ljud från Emils hjärta. Dom larmade på en jourläkare som kom upp snabbt. Hon hade en UL apparat med sig. Och hon konstaterade som dom förfarade. -Hans hjärta slår men väldigt långsamt så vi måste snitta dig sa läkaren.

Jag kommer ihåg att det kändes som en film. Jag blev alldelles kall inombords och kände mig sååå sjukt nervös. Dels för att mitt barns hjärta knappt slog. Dels för att jag skulle opereras och dels därför att jag skulle bli mamma. Jag tror inte att jag inerst inne trodde att Emil skulle dö. Den tanken va för stor för mig. Jag kommer ihåg att jag sa - rädda mitt barn och ta hand om PJ. Dom sprang med min säng i korridoren. Bad folk som kom i korridoren att flytta sig. Och där låg jag......och PJ sprang väl bakom gissar jag. In på operationssalen. PJ blev beodrad att vänta utanför. Jag tror att jag tittade på honom det sista jag gjorde innan dom stängde dörrarna. Där stod en hel hög med grönklädda människor. Med allt i högsta beredskap. Dom måste ha gjort sig och salen klara på ett par minuter. Från att deras sökare pep tills dom stod där och väntade på mig.
- jag har ätit. jag har ätit kommer jag ihåg att säger. Hur fan kunde jag tänka på det i denna aukuta situation. Hjärnan är konstig i såna situationer men någonstans i mitt bakhuvud satt den informationen om att operera någon med mat i magen kan vara mkt farligt. Speciellt om människan spyr. - vi vet sa dom och sträckte fram en brun flaska. Den såg ut som en sån där gammal medicin flaska som man kan se på filmer. -Drick sa dom. Det här neutraliserar din magsyra. Åh fy faaan va det smakade. Tänk er att mixa ett helt sjukhus i en mixer och sen tappa upp det på gammeldags medicinflaskor. Just så smakade det.Vedervärdigt. - Go natt sa dom sen blev allt svart.

Nu ska egentligen PJ få berätta vad som hände medans jag va sövd och lyckligt ovetande. Han har berättat sin upplevelse för mig så jag får försöka att återberätta den. Han sitter där utanför på en pall. Och bara väntar på att få besked om hans barn kommer att klara sig. Han är sjukligt nervös. Vid ett bord så står det 1 st läkare och 2 st sköterskor. Dom kommer från neonatalen och dom står och väntar på att dom ska komma ut med vårat barn. Ut kommer en människa springandes med Emil i sina händer. PJ säger att han va alldelles blå, men ena sköterskan som va med har vid ett senare tillfälle berättat att han va vit som ett lakan.
Dom börjar att jobba med Emil och efter 10 minuter så får dom igång hans andning. Läkaren, Marcco vänder sig med jämna mellanrum mot PJ och försöker att förklara vad det är dom gör, men det ända PJ uppfattar va - nu intuberar vi och nu extuberar vi. När dom äntligen hade stabiliserat läget med Emil så gott det gick så bar det av i hiss upp till NEO.

Mig sydde dom ihop och sen bar det av till uppvaket. Där är mitt första minne en manlig sköterska som frågar mig om och om igen - p åen skala från 1-10 hur ont har du. 10 svarde jag så klart för det gjorde jävligt ont. Då fick jag morfin i min nål. Sen kändes som att det gick några minuter så kom han och fråga samma sak igen. Fast det där med min tidsuppfattning just då ska man inte lita på.
Kommer oxå ihåg att jag inte vågade fråga hur det hade gott medmitt barn. Kändes som jag ville ligga där i min bubbla och inte veta.
Slutligen kom PJ ner till mig. Han sa att Emil låg däruppe på NEO och levde. Åhhh vad jag blev lysklig. Jag hade blivit mamma!!!!PJ försvann upp till Emil igen. Han skulle fixa ett kort till mig.
Jag lyckades att flurta till mig en telefon och ringde runt till några. Kommer knappt ihåg vilka jag ringde eller vad jag sa men jag tror att jag chokerade folk. Det va ju knappt några som visste att jag va inlagd. Allt hade ju gått så fort.

Precis efter att dom sprungit iväg med min säng ner till OP så kommer mina föräldrar. Dom skulle komma och hälsa på med lite saker hemifrån som vi behövde. Dom kom in i vårat rum. Det va nersläkt och sängen va borta. Precis då kommer en sköterska runt hörnet. - är det ni som är Hannas föräldrar frågar hon. Min mamma har berättat att det hann flyga många otäcka tankar geonom hennes huvud när hon sa så. - Hanna ligger nere på OP och håller just nu på att snittas. Sen va det bara för dom att sätta sig ner och vänta. Tillslut kom PJ gående. Han va helt stirrig har mamma berättat. Fnissade och vankade av o an. Han berättar så gott han kunde om lilla Emil. Han väntade på att få en bild på honom men eftersom dom fortfarande höll på att jobba med Emil så kunde han inte få det. Han gick emellan mina föräldrar och Emil. Jag tror att mina föräldrar tillslut åkte hem och skulle komma tillbaks dagen därpå. Dom fick ändå inte träffa varken mig eller Emil på ett tag.

När jag va tillräckligt vaken så rullade dom upp min säng till NEO. Där fick jag se min vackra vackra son för första gången. Han va så liten och hade så mycket slangar och grejer på sig. Jag kommer ihåg att han hade guldfärgat hår och va alldelles luden på kroppen.

Skriver vidare en annan dag. Då ska jag berätta om Emils tid på NEO och sen vidare till LIVA.

2 kommentarer:

  1. Läste din blogg, och det du skriver berör mig väldigt mycket.

    Måste varit världens bästa nyhet att få veta att din son levde medans du låg på upp vaket.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Kommer fortsätta läsa din blogg. kram Anneli

    SvaraRadera